Transport- och sambandsflyg i krig

© Lennart Andersson

Redan tidigt började man planera för att flygvapnet i händelse av krig skulle ta över de civila flygbolagens transportflygplan. I början gällde detta endast SAS föregångare i Sverige AB Aerotransport, eftersom inga andra bolag fanns. Anslagen räckte aldrig till anskaffning av ett militärt transportflyg och det enda som existerade i den vägen var länge ett mindre antal små ambulansflygplan. Under andra världskriget hyrdes och inköptes ett antal transportflygplan, men efter 1945 fanns endast ett fåtal kvar i flygvapnets tjänst. De planer som funnits på anskaffning av lastglidflygplan avskrevs. I denna artikel kommer det militära transport- och sambandsflyget i krig att följas från slutet av 1940-talet fram till början av 1960-talet.

Under kriget hade flygvapnets behov av transporter i samband med ombasering till krigsbaser, förflyttning mellan främre och bakre baser och till och från depåerna (fredsflottiljerna) ombesörjts med de civila flygplan som kunde rekvireras. Med ökande antal flygförband räckte emellertid de civila flygplanens antal och kapacitet inte till. Under några år efter mitten av 40-talet kunde denna brist tills vidare inte åtgärdas och inte förrän S 18A och T 18B tillförts F 11 respektive F 17 kunde B 3 (Junkers Ju 86K) överföras till de flygtransportgrupper som då tillkom i krigsorganisationen.

Redan under kriget hade de tre äldsta B 3-planen byggts om till transportplan. Övriga maskiner var av versionerna B 3A, B 3B och B 3D, och versionen B 3A modifierades allteftersom till B 3C-2 med nya motorer. Successivt anpassades flygplanen också till den nya rollen som transportflygplan. Två plan byggdes om vid F 21, medan huvudparten gjordes i ordning på CVV i Västerås under åren 1948-50, och ett flygplan vardera från F 7, F 11, F 14 och F 17 utrustades med passagerarstolar i stället för de långbänkar som fanns i övriga plan.

Från och med den 1 maj 1948 skulle B 3 enligt order användas huvudsakligen för transporter. De kvarvarande 41 exemplaren skulle fördelas mellan flottiljerna F 1, F 7, F 11, F 14 och F 17 med åtta flygplan vardera, samt F 21 som fick två flygplan. Samma dag trädde en krigsorganisation i kraft, som innefattade fem flygtransportgrupper med B 3, och en flygtransportflottilj bestående av tre divisioner med krigsplacerade civila flygplan (DC-3, DC-4 och Norseman).

Flygtransportflottiljen skulle främst sköta materielunderhållet i krig, men även mobiliseringstransporter, sjuktransporter, med mera. Transportgrupperna, senare benämnda 1:a till 5:e flygtransportgruppen (flygtpgrp), var öronmärkta för flygvapnets ombaseringstransporter och lydde under de olika eskadercheferna (CE1-CE5).

Den 1 maj 1948 infördes genom flygvapenorder förbandsbeteckningen F 30 för flygtransportflottiljen och i krigsorganisationen skulle baskompanierna B 201, B 202 och B 203 sättas upp för att betjäna 1., 2. och 3. divisionen F 30. Det fanns också en fältverkstad (V 30), men den utgick ur organisationen den 1 oktober 1950. I praktiken kom flottiljbeteckningen F 30 aldrig att användas och redan den 1 augusti reducerades flottiljen till 1. flygtransportdivisionen (flygtpdiv), som skulle sättas upp av F 8.

Krigsorganisation för transportflyget fr o m 1 maj 1948

Från och med maj 1948 skulle B 3 användas huvudsakligen för transporter. De kvarvarande 41 exemplaren fördelades mellan F 1, F 7, F 11, F 14 och F 17 med åtta flygplan vardera, samt F 21 som fick två flygplan.

Varje flygtransportgrupp hade i krig sju stycken B 3 (sex flygförare och sex flygsignalister) och flygtransportdivisionen, som lydde under CFV och var utgångsbaserad i Karlstad, hade 12 DC-3 och SAAB 90 Scandia (20 flygförare och tio flygsignalister). De första cheferna för transportförbanden blev kapten Boltenstern (ersatt av kapten Gibson), F 1, löjtnant Ravell, F 7, kapten Knabe, F 11, löjtnant Holm, F 14, kapten Nylander, F 17, och flygtransportdivisionen (F 8) leddes av major Carlesson.

Den 1 december 1950 utfärdades grundläggande bestämmelser för de civila transportflygplanens användning i flygvapnet under beredskap och krig. Bestämmelserna kom sedan att ändras 1955, men innebar att ÖB, Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvarsstyrelsen och luftfartsstyrelsen i samråd skulle besluta vilka företag, flygplan och piloter, med mera, som skulle utnyttjas. Detta gällde inte bara större företag, utan även flygverkstäder, flygklubbar och privata ägare.

Behovet av transportflygplan i flygvapnets krigsorganisation

Transportbehovet vid växling mellan ordinarie bas (O-bas) och tillfällig bas (T-bas) beräknades runt 1950 för en flottilj till omkring 50 man och 500 kg last. Vid byte av O-bas uppgick det mest angelägna transportbehovet till omkring 120 man och två ton materiel. För att klara en ombasering mellan O-bas och T-bas med B 3, som kunde ta ett ton last, krävdes fem flygplan plus reserver för varje flottilj, det vill säga totalt 80 plan plus minst 20 procent reserver.    Därutöver borde ersättningsflygplan finns för att täcka förluster i krig. Det tillgängliga antalet B 3 räckte naturligtvis inte till detta.

Man beräknade att 25 B 3 skulle kunna operera på en och samma gång, vilket i sin tur betydde att endast fem flottiljer kunde växla bas samtidigt med hjälp av flygtransport. I och med den planerade utökningen av jaktförbanden och antalet baser skulle behoven dessutom öka.

En annan uppgift som krävde flygtransport var leveranser från det centrala flygmaterielförrådet i Arboga ut till förband och fältverkstäder. Man räknade med 2,1 ton per dygn för att hålla flygvapnet operationsdugligt och dessa transporter skulle skötas av flygtransportdivisionen med 12 stycken DC-3 och Scandia.

En tredje uppgift var tillfälliga transporter av personal och materiel: ambulanstransporter, förflyttning av befäl och specialpersonal, omgruppering av radarstationer, ammunitionstransporter, med mera. Dessutom behövde armén transport av fallskärmstrupp. Initialt skulle flygtransportdivisionen även utföra vissa mobtransporter.

De stora civila planen kunde inte operera från de militära krigsbaser-na, som vid denna tid var relativt små och oftast saknade hårdgjorda banor. Ett annat problem var att verkstads-resurserna för de vanligaste civila typerna, DC-3 och SAAB Scandia, fanns i Danmark och Norge.

  Man räknade med ett behov av 35 nya flygplan som ersättning för B 3, men ekonomin tillät endast inköp av totalt 16 stycken Tp 83 (Hunting Percival Pembroke), vilka under år 1955 ersatte B 3 vid F 1 (sex plan, varav ett utlånat till F 8), F 14 (sex plan) och F 17 (fyra plan). Senare flyttades Tp 83 även till andra flottiljer. På F 7 kompletterades och ersattes B 3 av Tp 79 (Douglas DC-3). Tp 9 "Svalan" (Junkers Ju 86Z) hölls kvar i tjänst till 1958 och de B 3-plan som användes för utbildning av navigatörer vid F 1 blev de sista av den typen och kasserades också samma år.

Krigsorganisation för transportflyget, september 1956

Flygtransportdivisionen: sex Douglas DC-3, fyra SAAB Scandia, fem Lockheed Lodestar, tre Airspeed Consul, två Noorduyn Norseman och två Douglas DC-6

1. flygtransportgruppen: sex B 3 och en DC-3

2. flygtransportgruppen: tre B 3

3. flygtransportgruppen: tre Tp 83

4. flygtransportgruppen: fyra Tp 83

5. flygtransportgruppen: fyra Tp 83

6. flygtransportgruppen: en Tp 82 och en B 3

I samband med övningen KMÖ 1957 mobiliserades hela transportflyget och baserades enligt följande: Flygtransportdivisionen med sex DC-3 i Arboga, tio Lodestar, Consul och Norseman i Karlstad och fyra Scandia på Rommehed, dessutom två DC-6 till CFV förfogande för materieltransporter. 1. och 3. flygtpgrp var baserad på Lidköpings flygplats, 2. flygtpgrp på Hallviken, 4. flygtpgrp på Havgård, 5. flygtpgrp på Arboga och 6. flygtpgrp på F 1 Hässlö.

Antalet civila passagerarflygplan började mot slutet av 50-talet att långsamt öka. Luftfartsstyrelsen, som skulle planlägga den civila luftfartens utnyttjande i krig, föreslog att alla SAS svenskägda (dvs ABA:s) DC-3 och Scandia skulle tilldelas flygvapnets flygtransportgrupper, medan ABA:s större plan skulle användas för civila transporter till och från utlandet, samt för viss militär materieltransport. Det stora problemet var att få hem den svenska delen av SAS till Sverige i samband med ett krigsutbrott och att även få hit det underhåll som krävdes för att hålla alla flygplanstyper igång.

Flygplanen skulle vid längre uppehåll spridas så att de inte anhopades på vissa flygplatser och på flygfälten skulle de spridas och maskeras. DC-6, DC-7 och Metropolitan skulle snabbt kunna ändras till lastversion och kamouflagemålas. Den tekniska tjänsten skulle anpassas så att minst samma antal flygtimmar som i fred kunde tas ut. Att flyga med civilregistrerade flygplan och civila besättningar, men under befäl av militär chef, mötte inga hinder ur internationell rättslig synpunkt. Däremot kunde militär uniformering vara önskvärd vid flygning över av fienden behärskat område.

Plattor tillräckligt stora för att rymma transportflygplan byggdes bland annat på F 1, F 6, F 12 (SAS platta), F 17 (SAS platta), fält 6 Hasslösa, fält 8 Mockeltorp, fält 37 Hultsfred, Lidköping, Hagshult och Visby (SAS platta).

Utökad organisation

Den 1 oktober 1958 utökades den tidiga-re enda transport-divisionen till två, 1. flygtpdiv med åtta Convair CV-440 Metropolitan (SE-BSO, BSP, BSR, BSS, BST, BSU, BSX, BSY), samt 2. flygtpdiv med fem Curtiss-Wright C-46 Commando (SE-CFA, CFB, CFC, CFD, CFE ) och fem Douglas DC-3 (SE-BBO, BSM, BSN, BWD, BWE). Båda divisionerna skulle organiseras av F 8 och utgångsbaseringen var Arboga, respektive Karlstad. Metropolitanplanen kom från SAS/ABA och de övriga planen i huvudsak från Transair.

Eftersom B 3 utgått ur organisationen togs i stället civila plan in även i flygtransportgrupperna och personal ut de företag som fick lämna ifrån sig sina flygplan skulle i möjligaste mån krigsplaceras där flygplanen fanns. Flygsignalisterna utgick ur förbanden och i stället utökades antalet förare. Tilldelningen av flygplan var som följer:

1. flygtpgrp: tre DC-3 från ABA (SE-BWF, CFP, CFR) och tre Tp 79 (uppsatt av F 7)

2. flygtpgrp: fyra DC-3 från ABA och Dagens Nyheter (SE-CFS, CFT, CFT, CFW) och två Norseman från Lapplandsflyg (SE-ATA, AYF) (uppsatt av F 21)

3. flygtpgrp: fyra Tp 83 och fyra Lodestar från Dagens Nyheter och svensk Flygtjänst (SE-BUF, BUU, BZE, BZK) (uppsatt av F 17)

4. flygtpgrp: fem Tp 83 och två Consul från Transair (SE-BTC, BUC) (uppsatt av F 14)

5. flygtpgrp: sex Tp 83* och Oxford SE-BZU från Jordbruksflyg (uppsatt av F 1)

6. flygtpgrp: en Tp 79 och en Tp 82 (uppsatt av F 8)

När det gällde modernisering och utbyggnad av flygbaserna kom inte transportflygets krav i första hand. Exempelvis hade Arbogabasen, som skulle användas för basering av 1. flygtpdiv med åtta Metropolitan och 6. flygtpgrp med en Tp 79 och en Tp 82, inte anpassas för detta. De stora flygplanen krävde bredare taxibana, minst 11,5 m i stället för befintliga 7,5 m. På den platta som fanns rymdes endast ett transportflygplan och man räknade med att plats för sex till åtta flygplan skulle behövas, helst i form av en cirkel med 32 m diameter. Samma förutsättningar krävdes för övrigt på alla flygbaser där flygplan från 1. flygtpdiv förväntades kunna landa.

1959 hade luftfartsstyrelsen kommit fram till att riskerna för kärnvapenanfall mot flygbaserna tvingade fram en omprövning av tidigare planer. Verksamheten måste skyddas bättre och ges högre beredskap. Bland annat skulle luftfartsstyrelsen och SAS organisatoriskt knytas samman i större utsträckning än tidigare. Eftersom det knappast var möjligt att ordna fortifikatoriskt skydd mot kärnvapenan måste verksamheten i stället spridas ut till fler flygplatser med skyddat läge. De stora civila flygplatserna i närheten av kusterna ansågs för sårbara. Man skulle också sträva efter att göra flygplanens uppehåll på flygplatserna så korta som möjligt - helst skulle man ha sådan beredskap att flygplanen kunde komma i luften vid larm om förestående fientligt anfall mot en bas.

Enligt 1958 års plan för utbyggnad av flygbaser (PUF 1958) skulle på varje flygbas av typ A och B ordnas en uppställningsplats dimensionerad att rymma stora transportflygplan av typ DC-7. Vid en utvald bas skulle byggas ett större antal uppställningsplatser för sådana flygplan och Rommehed hade angivit som lämplig bas för denna utbyggnad. Detta skulle samordnas med den planerade civila utbyggnaden av denna flygplats.

Rommehed skulle bli huvudbas för den civila flygtransportverksamheten i krig och dit skulle också SAS tekniska ledning förläggas. Någon mer omfattande verkstadstjänst räknade man inte med att kunna bedriva i krig, utan endast så kallad "turn-aroundtjänst" utförd av en civil verkstadsgrupp. Eventuellt skulle smärre verkstadsgrupper finnas på alternativa flygplatser för exempelvis motorbyte och mindre reparationer.

De nya riktlinjerna innebar att den civila luftfarten huvudsakligen skulle baseras på militära flygplatser och på Rommehed, som våren 1961 skulle rekognosceras för utbyggnad. Luftfartsstyrelsen hade av beredskapsmedel lämnat bidrag till uppställningsplatser och förbindelsebanor för transportflygplan på Rommehed, fält 4 Everöd, fält 6 Hasslösa, fält 8 Mockeltorp, fält 20 Råda, fält 28 Gunnarn, fält 88 Uråsa, F 1 Västerås, Hultsfred, Hagshult och Lidköping.

Ett viktigt problem att lösa var hur de inledande flygtransporterna av krigsmaktens personal under övergången till krigsorganisationen skulle lösas i händelse av krig. Transportkapaciteten skulle i initialskedet fördelas så att flygplan av typ DC-3 tillfördes flygvap-nets transport-grupper och transportdivisioner, medan Linjeflygs Convair CV-340 och CV-440 skulle användas för de viktiga transporterna till Gotland och vissa transporter i södra Sverige. Transporter till mellersta och övre Norrland skulle skötas med Douglas DC-6 och Curtiss Commando tillhörande Transair.

Urlastning på Gotland skulle ske på Visby flygplats, om möjligt även Bunge. Speciella flygtransportkommandon skulle upprättas på ilastningsflygfälten Arlanda, Bromma, F 18 Tullinge, F 11 Nyköping, F 13 Bråvalla och F 3 Malmen* för att trafiken skulle flyta så smidigt som möjligt.

Den personal som snabbt skulle förflyttas till Gotland kom bland annat från A 7, F 13, I 18, Ing 1, KA 3 och S 1. En del av flygningarna avsåg "färdplanstransport", varvid den transporterade personalen, cirka 2 000 man, fick medföra högst 10 kg bagage. De 4 000 man som berördes av så kallade koncentreringstransporter räknades i medeltal väga 110 kg inklusive packning. Man räknade också med att eventuellt evakuera civilbefolkning från Visby.

Aerotransports flygplan, det vill säga de av SAS flygplan som var svenskregistrerade, skulle sköta utrikestransporterna och bildade även en reserv för transporter inom landet. Tre DC-6, eller motsvarande kapacitet, skulle ställas till CFV förfogande varje dygn. Flygtransportdivisionerna kunde transportera omkring 420 passagerare, alternativt 37 ton last i en transportomgång och flygtransportgrupperna kunde ta 50-125 passagerare eller 6-12 ton last per omgång.

I slutet av 1960 hade 1. flygtpdiv elva Metropolitan från SAS/ABA, Linjeflyg och Airtaco i krigsorganisationen och den andra divisionen hade sex C-46 och fyra DC-3 från Transair, Airtaco och ABA. Utgångsbaseringen ändrades 1961 till Arboga och Jönköping. De övriga civila plan som kunde hyras in för flygtransportgrupperna hade minskat till totalt sex DC-3, fyra Lodestar, två Norseman och en Oxford.

För att ytterligare öka kapaciteten omedelbart efter mobilisering eller krigsutbrott beslöt ÖB i januari 1962 att flygplan av typerna CV-340, CV-440, C-46, DC-6 och DC-6B, samt personal ingående i flygvapnets flygtransportdivisioner initialt skulle vara kvar i respektive flygbolag, det vill säga SAS, LIN, och TSA, i stället för att fördelas till divisionerna. Först när de förutbestämda transporter man hade att utföra i samband med mobilisering var genomförda, tidigast efter tre dygn, skulle flygtransportdivisionerna sättas upp som planerat. Det handlade, som redan nämnts, främst om transporterna till Gotland, Sydsverige och mellersta och norra Norrland.

Den nya divisionsorganisationen kom att bli:

1. flygtpdiv: 8 CV-440 ur SAS, att mobiliseras av F 7, bas Såtenäs

2. flygtpdiv: 8 C-46, 3 DC-6 och 4 DC-6B från TSA, att mobiliseras av F 6, bas Jönköping

3. flygtpdiv: 5 (senare 7) CV-340 från LIN, att mobiliseras av F 9, bas Torslanda

Flygtransportgrupperna var vid denna tid organiserade enligt följande:

1. flygtpgrp: fyra Tp 79 och två DC-3 (LIN)

2. flygtpgrp: en Tp 79, fyra DC-3 och två Norseman (Lapplandsflyg)

3. flygtpgrp: fyra Tp 83 och tre Lodestar (Svensk Flygtjänst )

4. flygtpgrp: fem Tp 83

5. flygtpgrp: fem Tp 83, två DC-3 (LIN)

6. flygtpgrp: en Tp 79

Det civila flygtransportförbandet ur SAS/ABA skulle förfoga över fyra DC-7C, tre DC-8, sex Caravelle och två Convair Coronado för transporter till och från utlandet,

I maj 1962 fick Luftfartsstyrelsen anvisning på 12 civila och militära flygfält för användning under beredskap och krig. Borlänge/Rommehed  var transportflygets huvud- och underhållsbas. Av de övriga utsågs sex till ordinarie baser (F 14 Halmstad, Torslanda, F 7 Såtenäs, F 1 Västerås, Arlanda och F 4 Frösön), medan de övriga skulle anses som reservbaser (fält 85 Byholma, F 9 Säve, Fält 6 Hasslösa, fält 20 Råda och fält 28 Gunnarn).

Sambandsflyg

Sk 16, North American Harvard/Texan skulle i krig användas som sambandsflygplan.

Var och en av flygvapnets krigs-divisioner hade tillgång till egna sambandsflygplan i form av två Sk 16 eller Sk 50. Spaningsdivisioner-na hade vardera en S 14 Stork och två Sk 16/Sk 50, senare, när S 14 kasserats ändrat till tre Sk 16/Sk 50. Att Sk 16 och Sk 50 användes som sambandsflygplan är väl känt, men kanske mindre bekant är att även jetplanet J 28C Vampire skulle tjäna som sambandsplan i krig.

Utöver detta fanns behov av ett fristående sambandsflyg och därför skulle från och med den 23 maj 1958  fyra flygsambandsgrupper (flygsbgrp) ingå i krigsorganisationen. Grupperna skulle stå till eskaderchefernas förfogande och skulle baseras i nära anslutning till eskaderstabernas uppehållsplatser:

1. flygsbgrp med två S 14 och tre Sk 16 (Sk 50) för CE 1 (uppsatt av F 6), basering fält 6 Hasslösa

2. flygsbgrp med två S 14, en Sk 16 (Sk 50) och två J 28C för CE 2 (uppsatt av F 5), basering F 5 Ljungbyhed

3. flygsbgrp med två S 14 en Sk 16 (Sk 50) och två J 28C för CE 3 (uppsatt av F 18), basering F 18 Tullinge

4. flygsbgrp med två Sk 16 (Sk 50) och tre J 28C för CE 4 (uppsatt av F 4), basering fält 32 Heden

Flygledningens stationsavdelning omvandlades från och med den 1 oktober 1958 till flygsambandsdivisionen (flygsbdiv), som skulle sättas upp av F 8 med totalt 15 Sk 16 (Sk 50) och 15 J 28C Vampire. Divisionsstaben skulle tillsammans med propellerplanen utgångsbaseras i Örebro och Vampireplanen baserades på Arbogafältet. Divisionen var underställd CFV och skulle utföra sambandsflygningar för högkvarteret. Tidtabell för flygningarna upprättades enligt en fastställd mall, men därutöver kunde extraflygningar beställas från flygstaben.

  Anläggning av så kallade småflygfält för sambandsflygning (Fält Sb1, Sb 2 och Sb 3) i anslutning dels till högkvarterets uppehållsplats i krig, dels till lfc S 1 och lfc S 2 planerades.

Endast sju av de J 28C som flygsambandsdivisionen skulle ha fanns på F 8 i fred och resten skulle, liksom sambandsgruppernas J 28C, komma från F 5. Vidare rådde brist på S 14, vilket skulle täckas med fyra Sk 50 ur F 5. Antalet Sk 16 räckte inte heller till, eftersom den typen också användes av reservflygkårens spaningsgrupper, varför Sk 50 från F 5 även här fyllde luckorna.

Flygsambandsdivisionen skulle sättas upp av F 8 med bland annat 15 J 28C Vampire.

I mars 1959 begärde chefen för E 4 att inför en eskaderövning i juni få låna två J 28, varav en J 28C (Sk 16 fanns tillgängliga på F 4). Han ville prova den nya sambandorganisationen och då framförallt 4. flygsambandsgruppen och dess basering på fält 32 Heden. Sambandsflygningar skulle utföras för övningsledningen mellan de baser som berördes av övningen, som längst till F 4 Frösön (440 km), och för sektorchefen ÖN 3.

I december 1960 krigsplacerades en Do 27Q-4, SE-COB, i 4. flygsbgrp, där det under en kort period ersatte en Sk 16 - annars verkar inga civila flygplan ha ingått i organisationen. I början av 1962 hade förbanden följande sammansättning:

1. flygsbdiv: 12 Sk 16, tre Sk 50 och 15 J 28C

1. flygsbgrp: tre Sk 16 och två Sk 50

2. flygsbgrp: tre Sk 50 och två J 28C

3. flygsbgrp: tre Sk 50 och två J 28C

4. flygsbgrp: två Sk 16 och tre J 28C

Så skulle alltså flygvapnets transport- och sambandsflygresurser ha sett ut i krig. Totalt rörde det sig om cirka 70 transportplan och 110 sambandsflygplan, varav ett tjugotal var av typen J 28C Vampire - en ansenlig organisation med tanke på hur pass litet flygvapnets transportflyg var i fred.

Källor: Krigsarkivet , främst Flygstabens hemliga arkiv, Centralexpeditionen och Organisationsavdelningen.

Foton från SFF:s fotoarkiv och Leif Fredin (B 3)