 |
 | |
 | ||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Spaningsflygets omdaning under 50-talet
© Lennart Andersson
Flygvapnets spaningsförband har alltid skiljt sig på flera olika sätt från de andra flygslagen attack och jakt. Medan attack- och jaktförbanden var enhetligt sammansatta opererade spaningen under en lång period med upp till tre olika flygplanstyper samtidigt i varje division och man hade också en annorlunda flottiljorganisation. Dessutom skilde sig krigsorganisationen från fredsorganisationen i högre utsträckning än för andra förband och spaningsdivisionerna opererade inte som attacken och jakten i flottiljer, utan var självständiga, vilket också återspeglade sig i hur de benämndes. Under kriget hade antalet flygförband utökats i takt med leveranserna av nya flygplan. Spaningsflyget kom dock alltid i sista hand vid materielanskaffning och spaningsflottiljerna F 2, F 3 och F 11 fick länge operera med de totalt föråldrade typerna S 5 (Heinkel HE 5), S 6 (Fokker C V) och B 3 (Junkers Ju 86), långt efter deras "bäst-före-datum". Bombplanet B 3 fick rycka in som fjärrspaningsplan, eftersom ingen av de typer som beställdes runt tiden för krigsutbrottet kunde levereras. Inte förrän flera år senare kom S 17B (SAAB 17) och S 16 (Caproni) i tjänst. När Caproniplanen kasserades 1945 anskaffades, i besparingssyfte, ingen ersättare. I stället fick spaningsdivisionerna vid F 11 överta kasserade jakt- och bombplan av typerna J 9 (Seversky) och B 3 - i repris!. F 3 behöll sina S 17B. Utöver dessa typer opererade varje spaningsdivision ett mindre antal S 14 (Fieseler Storch). I stället för J 9 skulle F 3 egentligen ha fått S 22, spaningsversionen av FFVS J 22, men de planerna avskrevs snart. När SAAB B 18A ersattes av B 18B överfördes den tidigare versionen till F 3 och F 11 och kallades S 18A. De överflyttade J 9, S 18A och S 22 skulle utrustas med kameror och radar (S 18A), men detta skedde ofta först efter flera år och i själva verket fick ett antal plan aldrig någon spaningsutrustning. F 2 lades ned som spaningsflottilj, F 3 ombildades till jaktflottilj 1948-49 och vid årsskiftet 1948/49 fanns 47 S 17B kvar, vilka kasserades som krigsflygplan under våren 1949. Ett antal S 18A och J 9 överfördes från F 3 till F 11, eftersom tre av de spaningsdivisioner som F 3 dittills ansvarat för skulle flyttas dit från den 1 november 1948. De sista spaningsplanen försvann från F 3 till F 11 och F 21 under 1949. Under samma period levererades 50 stycken S 31 Spitfire för att avlösa J 9 vid F 11, varefter samtliga F 11:s spaningsdivisioner var utrustade med de tre flygplanstyperna S 14, S 18A och S 31. Antalet S 14 hade utökats genom att sex nya maskiner iordningställts av ett antal under kriget nödlandade tyska plan som dittills stått i förråd. I slutet av 1949 hade F 11 38 stycken S 18A, 50 S 31 och 13 S 14 och flygförarna var normalt influgna på alla tre flygplanstyperna.
Enligt riksdagsbeslut 1948 skulle spaningsflyget fortsättningsvis i krig skulle bestå av tio divisioner. Dessutom skulle en så kallad reservflygkår sättas upp från och med den 1 juli med lätt beväpnade flygplan av typ Sk 16 (North American Texan), vilka skulle kunna utföra vissa enklare spaningsuppgifter. Utbildning av den flygande personalen för de spaningsgrupper som ingick i kåren skulle genomföras vid F 20. Det visade sig emellertid snart att spaningsgruppernas verksamhet i krig var så närbesläktad med spaningsdivisionernas uppgifter, att det var lämpligare att förlägga utbildningen till de ordinarie spaningsförbanden F 11 och/eller F 21. Det kanske finns anledning att dröja något vid reservflygkåren, eftersom den i princip inte existerade i fred utan skulle sättas upp i händelse av krig och därför är ganska okänd. Dess uppgift var kustövervakning och ubåtsjakt. Under den ljusa delen av dygnet skulle spaningsgrupperna bedriva fri spaning och väpnad ubåtsjakt intill 30 km från kusten. De kunde också i undantagsfall insättas i konvojskydd och deltog även i flygräddningen. Var och en av de sju spaningsgrupperna bestod av åtta flygförare och åtta spanare. Förarna var i huvudsak före detta fältflygare och värnpliktiga piloter. Vid mobilisering skulle de inkallas till F 16 för att utrustas och utbildas och först därefter kunde de flyga ut sina Sk 16-plan till respektive grupps krigsbas. Markpersonalen utgjordes i huvudsak av värnpliktiga. Varje spaningsgrupp tilldelades åtta Sk 16A och reservflygkårens totala behov var 70 flygplan, det vill säga 56 plus 14 i reserv (ersättningsbehovet), vilka skulle tas från olika flottiljer, främst F 5 och F 20. Under de första tre dygnen efter mobilisering skulle dessa flygplan flygas till F 16, bland annat för att förses med utrustning för bombfällning och raketskjutning, för att sedan spridas ut till spaningsgruppernas baser. Systemet innebar att spaningsgrupperna vid mobilisering skulle komma att upprättas successivt, allteftersom personal och flygplan kom på plats. Grupperna numrerades först 1.-7. reservflyggruppen, efter kort tid ändrat till 101-107. spaningsgruppen, och lydde i krig under cheferna för spaningsdivisionerna 1-6, varvid 5. spaningsdivisionen ansvarade för två spaningsgrupper, nr 105 och 106. Den 6. spaningsdivisionen och 107. spaningsgruppen lydde i vissa fall under Chefen för 5. flygeskadern, CE 5 (som endast sattes upp i krig), medan de andra lydde under CE 4. Från och med den 1 november 1948 var spaningsflygets krigsdivisioner numrerade i löpande följd, 11.-20. spaningsdivisionen, och ansvaret för tre av de fem divisioner som tidigare satts upp av F 3 flyttades till F 11. Divisionerna skulle utgångsbaseras på västkusten (Säve och Trollhättan), i Skåne och Blekinge (Ljungbyhed och Kallinge), på Östkusten (Kalmar, Skavsta och fält 14 Tierp) och i norra Sverige (Söderhamn, Nordmaling, Boden, fält 18 Hällnäs och fält 31 Unbyn). Sjöbaserade spaningsdivisioner som skulle betjäna marinen skulle baseras på sjön Tvären i närheten av Oxelösund och i Västervik (sjöflygbasen Luzerna). Spaningsförbandens numrering och utgångsgruppering från och med 1 november 1948
Tidigare förbandsbeteckning inom parentes Ur F 2 (marinspaning) 14. sdiv, Tvären (Msdiv) 18. sdiv, Luzerna (Msdiv) Fpl ur msdiv, Mien, Mjörn och Fårösund Ur F 3 och F 11 11. sdiv, Törneby* (3/F 3) 12. sdiv, Säve (2/F 11) 13. sdiv, Skavsta (1/F 11) 15. sdiv, Kallinge, alternativt fält 31 Unbyn (2/F 3) 16. sdiv, Fält 14 Tierp (3/F 11) 17. sdiv, Ljungbyhed (1/F 3) 19. sdiv, Fält 31 Unbyn (5/F 3) 20. sdiv, Fält 18 Hällnäs (4/F 3) 101. sgrp, Trollhättan (1. rgrp) 102. sgrp, Säve (2. rgrp) 103. sgrp, Kallinge (3. rgrp) 104. sgrp, Skavsta (4. rgrp) 105. sgrp, Sandarne* (5. rgrp) 106. sgrp, Nordmaling (6. rgrp) 107. sgrp, Boden (7. rgrp) * Törneby = F 12 Kalmar, Sandarne = F 15 Söderhamn. Den svenska flygspaningen hade strategisk spaning som huvuduppgift, endast i andra hand skulle taktisk spaning i samverkan med den övriga krigsmakten utföras. Hela divisionen samgrupperades på ett och samma flygfält och skulle kunna lösa samtliga typer av spaningsuppdrag och divisionerna var av den anledningen utrustade med flera olika typer av flygplan. 
Från 1947 bestod krigsdivisionerna av fyra S 18A, fyra J 9, två S 14 och ett sambandsflygplan vardera. Den planerade utökningen till tio divisioner 1949 i samband med nedläggningen av F 2 krävde ändrad sammansättning av förbanden. CE 4 förslog två S 18A och sex enmotoriga plan per division och begärde anskaffning av 70 Spitfire och 20 Mustang för att täcka utrustningsbehovet (60 flygplan) plus reserver. Det slutliga beslutet blev emellertid att köpa endast 50 stycken Spitfire. Från maj 1949 skulle F 11 kunna sätta upp ytterligare två divisioner i stället för de två som försvann vid F 2 och i november lades de två kvarvarande F 3-divisionerna ned. I stället skulle F 21 i Luleå sätta upp två krigsdivisioner.
F 21: s sjätte division var först! På F 21 organiserades en fredsdivision från och med 1949 och redan i slutet av 1948 hade man fått de första spaningsplanen: tre S 18A och två ensitsiga jaktplan av typ J 26 Mustang. Spaningsversionen av denna typ kom senare att kallas S 26. I slutet av 1949 hade man nio S 18A, sex S 26 och fem S14 i tjänst och antalet S 26 utökades senare till tolv. Från maj 1949 ingick i samtliga tio spaningsdivisioner i krig nio flygplan: tre S 18A, fyra ensitsiga J 9/S 26/S 31 och två S 14. Spaningsflygets organisation fr o m den 1 maj 1949
11. till 18. sdiv ur F 11 (S 14, S 18, S 31) 19. och 20. sdiv ur F 3 (S 14, S 18, J 9), från 1.11.1949: ur F 21 (S 14, S 18, S 26) 101. till 107. sgrp (Sk 16) Spaningsförbandens utgångsbasering i krig från och med 1949
Tillhörande E 4 F 5 Ljungbyhed 11. sdiv Trollhättan 1) 101. sgrp F 9 Säve 1) 12. sdiv och 102. sgrp F 11 Nyköping 13. sdiv Fält 10 Enstaberga 2) 14. sdiv och 104. sgrp F 17 Ronneby 3) 15. sdiv och 103. sgrp Fält 24 Sommaränge,4) 16. sdiv och 109. sgrp F 12 Kalmar 17. sdiv och 108. sgrp F 15 Söderhamn 18. sdiv och 105. sgrp Underställda CE5 vid krigsfall IISN*
Fält 18 Hällnäs el Nordmaling 5) 106. sgrp Fält 31 Unbyn (eller F 21) 6) 19. och 20. sdiv och 107. sgrp * Sovjetiskt anfall främst mot de södra och norra delarna av landet. 1) Från 1.5.1950 Torslanda 2) Även 1.5.1950, senare ändrat till Kungsängen/Norrköping för 14. sdiv, F 11 Nyköping för 104. sgrp. 3) 15. sdiv skulle från 1.5.1950 baseras på F 17 Kallinge i alt IIS och på fält 31 Unbyn el Kallax i alt IIN. 4) Från 1.5.50 fält 14 Tierp. 5) Från 1.5.50 fält 31 Unbyn (eller F 21 Kallax). 6) Från 1.5.50 för 20. sdiv fält 18 Hällnäs eller fält 28 Gunnarn. Reservflygkåren utökades 1950 till nio spaningsgrupper och 1953 tillkom ytterligare fem nya spaningsgrupper. De nya gruppernas utgångsbasering i krig var som följer: 108. sgrp (?) 109. sgrp (?) 110. sgrp Ljungbyhed 111. sgrp, Nyköping 112. sgrp, Fält 24 Sommaränge 113. sgrp, Sundsvall 114. sgrp, Fält 18 Hällnäs
Reduceringen av antalet flygplan skulle kunna kompenseras, ansåg han, av bättre utbildade förare, förstärkning av foto-, bildtolknings- och underrättelsepersonalen, radarvarnare, bättre kamerautrustning, sikte för höghöjdsfotografering, samt "magnetofon i fpl för upptagande av spaningsrapporter, som speciellt vid långflygning - ff svårligen annars kunna uppteckna och minnas". Citatet påminner oss om att vi talar om en tid då det ännu inte fanns bandspelare. Spaningspiloten navigerade med karta och kompass och förväntades anteckna med penna och block det han observerade när han i hög fart passerade sina spaningsmål. Antalet S 32C Lansen skulle enligt detta förslag bli två flygplan per division, eller totalt 30 stycken (utrustningsbehov 20 plus tio i reserv). Under en kort period fanns funderingar på anskaffning av 45 exemplar av en spaningsversion av J 33 Venom. Radar av typ PS-18 skulle installeras i nosen och planet kunde bära två kameror. S 29C började levereras 1954 och S 32C kom i tjänst 1958. Det dröjde dock innan några förändringar i organisationen kunde komma till stånd och först i mars 1955 var en utredning i frågan klar. Man kom då fram till att 1948 års beslut om tio divisioner inte längre var rationellt med hänsyn till bland annat flygplanstillgången. Dessutom blev de många divisionsstaberna för personalkrävande, trots att de med hänsyn till arbetsbelastningen egentligen var för små. En minskning av antalet krigsdivisioner till sex föreslogs (fem uppsatta av F 11 och en av F 21), vilket också skulle ansluta bättre till fredsorganisationen. I stället för som tidigare sex ensitsiga och två flersitsiga flygplan per division skulle i stället ingå åtta ensitsiga och fem flersitsiga. Därutöver ingick tre sambandsflygplan i varje division. Tidigare hade man räknat totalt 92 ensitsiga spaningsflygplan och 29 flersitsiga. När S 31 ersattes med S 29C beställdes dock endast 76 flygplan och i stället skulle antalet flersitsiga flygplan ökas till tre per division. Med ny organisation skulle finnas 76 ensitsiga och 45 flersitsiga flygplan (S 32C). Även reservflygkårens reducerades - från 14 till sju spaningsgrupper (med fördubblad flygplans- och personalstyrka), varav fem skulle underställas E 4 och två E 5. Tidigare hade varje grupp fyra flygplan Sk 16 och nu blev alltså tilldelningen åtta och det totala antalet, 56 flygplan, var oförändrat. Vidare föreslogs att en del av de S 18 som skulle komma att utgå ur spaningsdivisionerna skulle överföras till reservflygkåren, vilket dock aldrig blev aktuellt. Spaningsgrupperna skulle normalt sambaseras med spaningsdivisionerna, men en grupp som tillhörde E 5 skulle baseras självständigt på fält 18 Hällnäs. Omorganisationen av spaningsflyget genomfördes 1 maj-1 oktober 1955 och divisionerna numrerades därefter 1.-5. sdiv (F 11) och 6. sdiv (F 21). Alltså hette F 21:s första division sjätte divisionen...
Spaningsflygets krigsorganisation. Spaningsdivisionernas numrering
Reservflygkåren I juni 1956 genomfördes inom E 4 en ny utredning om reservflygkårens organisation. Eftersom utbildningen i stor utsträckning var frivillig blev personalens utbildningsnivå med tiden mycket varierande. De 32 förare som utbildats för reservflygkåren 1953-55 ansågs efter kort inflygning på Sk 16 kunna sättas in direkt i en spaningsgrupp och de 12 som slutat i flygvapnet eller hade trafikflygarcertifikat förutsattes också vara disponibla för omedelbart insats, men måste få utbildning i bombfällning, raketskjutning och spaning med Sk 16. Övriga förare krävde mer utbildning innan de kunde sättas i tjänst i en spaningsgrupp. Vid mobilisering skulle personalen inkallas till F 16 för att utrustas och utbildas och först därefter kunde de flyga ut sina Sk 16-plan till respektive grupps baser. Utbildningsläget för spanarna var sämre än för förarna och av dem var det bara åtta som fått någon träning i reservflygkåren överhuvudtaget. Sommaren 1956 fanns 67 med raketställ och bombfällningsanordningar utrustade Sk 16A, vilka var fördelade på F 5 (26), F 20 (23), F 3, F 8, F 9, F 13 och F 18. Krav på snabbare mobilisering av spaningsförbanden gjorde att reservflygkårens organisation måste göras om. Spaningsgruppernas ubåtsjaktsuppgift ansågs nämligen speciellt betydelsefull i ett initialt skede innan kustförsvaret hunnit organiseras. CE 4 föreslog en ny organisation som innebar att den planerade sammandragningen av personal och materiel till F 16 slopades. Den utbildning som behövdes skulle i stället skötas av den spaningsdivision som respektive grupp lydde under. Detta system medförde också att flygplanen kunde tillföras grupperna direkt, utan att först ta omvägen via F 16. Spaningsgrupperna 101-107 skulle därför i fortsättningen komma att mobiliseras av F 9, F 5, F 17, F 11, F 15, F 21 respektive F 16. Hösten 1958 lades en ny stor utredning av spaningsflyget fram, "Spaningsutredningen 1958". För att möta nya krav på rörlighet, uthållighet, samverkan och snabb rapportering föreslogs återigen övergång till helt ny organisation. På grund av gruppering på endast sex baser ansågs den bara några år gamla krigsorganisationen vara för sårbar och divisionerna var bundna till stora spaningsstaber som det tog lång tid att ombasera. Enligt gällande filosofi var varje division utrustad med både S 29C och S 18A för att man skulle kunna klara olika typer av uppdrag, exempelvis foto- och radarspaning. Det var divisionschefen som avgjorde vilken flygplanstyp som skulle sättas in för varje uppdrag. Detta förhållande, samt det faktum att de fem fredsdivisionerna skulle kunna sätta upp sex divisioner i krig, komplicerade verksamheten vid mobilisering. För att öka rörligheten föreslogs nu fem separata spaningsstaber som skulle samlokaliseras med luftförsvarscentralerna (lfc). Staberna skulle inte som tidigare vara knutna till en viss division, utan skulle leda de spaningsförband som för tillfället var baserade inom deras geografiska ansvarsområden. Vidare föreslogs utökning av antalet förband till åtta spaningsdivisioner och två sambandsflygdivisioner med omkring tio besättningar vardera, vilka skulle spridas på tio ordinarie baser (O-baser) och fem tillfälliga baser (T-baser). En annan revolutionerande förändring var att varje division skulle utrustas med endast en flygplanstyp, antingen S 29C eller S 32C, varför olika typer av uppdrag skulle komma att utföras av olika divisioner. Omkring 70 S 29C skulle fördelas på sex divisioner och 45 S 32C på fyra divisioner med vardera 11-12 flygplan (åtta fpl plus ersättnings- och översynsreserv). Varje division skulle också ha två sambandsflygplan. De nya spaningsstaberna skulle flytta in i respektive lfc (S 1, S 2, O 2, O 3 och ÖN 3) och basförbandens organisation måste anpassas till den nya divisionsstrukturen. Varje fredsdivision, fyra vid F 11 (1., 2., 3., 5.) och en vid F 21 (6.), skulle i krig komma att sätta upp två divisioner, samt förse två O-baser med teknisk personal. De skulle också sätta upp tre fototroppar vardera. Följande utgångsbasering föreslogs (provisorisk numrering): 11. div S 32 F 17 Ronneby 12. div S 32 (P g a brist på flygförare inte organiserad förrän tidigast 1961) 21. div S 29 F 5 Ljungbyhed 22. div S 29 F 21 Kallax 31. div S 29 Kungsängen 32. div S 29 F 15 Söderhamn 51. div S 32 F 11 Nyköping 52. div S 32 Fält 14 Tierp 61. div S 29 Fält 42 Vidsel 62. div S 29 (P g a brist på flygförare inte organiserad förrän tidigast 1961) På krigsbaserna skulle uppställning av flygplanen 4-6 km från fältet eftersträvas och på O-baserna skulle finnas uppställningsplatser för 11-12 flygplan. För att förbereda personal vid F 21 att i krig leda och betjäna även S 32-förband föreslogs att fem stycken S 32 (ersättningsfpl som inte var krigsplacerade vid F 11:s divisioner) skulle fredsplaceras vid F 21. Den fredsmässiga fördelningen av flygplan föreslogs bli (siffrorna inom parentes avser tiden intill dess att F 21 kunde mobilisera två krigsdivisioner): F 11: 46 (54) S 29 och 40 S 32 F 21: 23 (15) S 29 och 5 S 32 Varvet runt I mars 1959 meddelade CFV att Spaningsutredningens förslag skulle genomföras provisoriskt från 1 maj och definitivt från och med 1 oktober 1959. Nu bestämdes också att S 18A skulle utgå helt ur organisationen i maj. Redan i januari hade de S 18A som var avsedda för 6. sdiv utgått. Fredsplaceringen av flygplan blev: 45 S 29 och 45 S 32 vid F 11, samt 23 S 29 vid F 21. Fem S 32 skulle dock utlånas till F 21 intill dess att F 21 tillfördes J 32B. Detta förutsatte att ett antal S 29 ställdes upp på annan plats (F 5) på grund av hangarbrist på Kallax. S 18A kasserades som sagt 1959 och S 14 försvann ur organisationen 1960. Spaningsstaberna skulle flytta in i respektive lfc så snart teleförbindelser och lokaler så medgav. Utgångsbaseringen fastställdes till en S 29-division och en S 32-division på F 5 Ljungbyhed, en S 32-division på F 17 Ronneby, en S 29-division och en S 32-division på F 11 Nyköping, en S 29-division på F 15 Söderhamn och två S 29-divisioner på baser i övre Norrland, eller närmare bestämt (med slutgiltig numrering): 1. sdiv S 32 F 5 Ljungbyhed 2. sdiv S 29 Fält 81 Sjöbo 3. sdiv S 29 Tannefors 4. sdiv S 29 Fält 42 Vidsel 5. sdiv S 32 F 11 Nyköping 6. sdiv* S 32 7. sdiv* S 29 8. sdiv S 29 F 15 Söderhamn 9. sdiv S 29 F 21 Kallax 10. sdiv S 32 F 12 Kalmar 101. sgrp Sk 16 Torslanda 102. sgrp Sk 16 Havgård 103. sgrp Sk 16 F 17 Ronneby 104. sgrp Sk 16 Stigtomta 105. sgrp Sk 16 Mohed 106. sgrp Sk 16 Sundsvall 107. sgrp Sk 16 F 21 Kallax * T v ej organiserad. 6. och 7. sdiv fanns med i krigsorganisationen från och med 1 maj respektive 1 januari 1961. Utöver detta skulle en fototropp, men inget flygförband, finnas på fält 40 Fällfors. Fredsdivisionerna vid F 11 skulle numreras 1., 2., 3. och 5. divisionen och den vid F 21 skulle heta 1. divisionen. F 11-divisionerna "delade sig" vid mobilisering och organiserade krigsdivisionerna 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 och 10, medan F 21-divisionen bildade krigsdivisionerna 4 och 9. Som så ofta blir fallet när det gäller omorganisationer hade man alltså vid det laget nått varvet runt och var tillbaka till exakt samma organisation av de flygande förbanden med tio spaningsdivisioner och sju spaningsgrupper som man hade börjat med 1948! Källor: |
Omorganisation
S 26 och S 31 ersattes av spaningsversionen av SAAB 29 Tunnan, S 29C. I början av 1952 fanns det funderingar på att minska det planerade antalet nya S 29C, 90 stycken, för att i stället kunna köpa ett jetplan med dubbel-kommando (J 28C Vampire). Av de 90 S 29C utgjorde 60 utrustningsbehovet, det vill säga sex flygplan vardera till 10 divisioner. CE 4 föreslog emellertid övergång till fem divisioner med 12 flygplan vardera inklusive reserver, vilket krävde endast 60 flygplan.Läs mer i min bok . . .
