Index

Svensk tillfångatagen i Jemen
© Lennart Andersson 2015

Två människor märkta av sina upplevelser. Jacob Lindøe och Tage Gustafsson omedelbart efter Sada-händelsen i oktober 1962. (Bente Lindøe)

"Stockholmsflygare fånge i Jemen. Tvingas flyga under hot för revolutionär regim", skrev Expressen den 4 oktober 1962 och Aftonbladet följde dagen efter upp med "Svensken som hålls fången i Jemen missade sin enda chans att fly".

Uppgifterna kom från Peter Tame, som mitt under oroligheterna hade lyckats ta sig ut ur landet. Han kom tillsammans med den brittiske piloten Whitton den 3 oktober till Aden i en av Yemen Airlines DC-3:or lastad med diplomater och en grupp jemenitiska soldater. Enligt vad den brittiske piloten påstod skulle den svenske flygmekanikern Tage Gustafsson "bokstavligen med pistolen i nacken utföra transporter av vapen och ammunition till norra delen av Jemen".

Tio dagar senare kom Gustafsson välbehållen fram till Taizz och kunde själv berätta om sina äventyr. Han hade tillsammans med den norske piloten Lindøe startat kort efter revolutionsutbrottet med ett tungt lastat flygplan med vapen destinerade till Sada, som ligger sex mil söder om gränsen till Saudiarabien. Vapnen var avsedda för de trupper i norra Jemen som avdelats för att stävja det uppflammande motståndet mot den nya regimen. Innan Gustafsson och Lindøe gav sig iväg från Sanaa fick de klartecken att det skulle gå bra att landa i Sada.

När den överlastade DC-3:an väl landat kunde de sen inte komma i luften igen på grund av ett tekniskt fel. Gustafsson och Lindøe blev därför kvar på flygfältet i Sada och fängslades av de rojalistiska trupper som redan övertagit staden.

Bud hade anlänt till Lindøes hem i Taizz redan den 28 september, det vill säga dagen efter statskuppen, med order om att han skulle utföra en transport av fångar mellan norra Jemen och Sanaa. Hans fru Bente fick veta att han troligen inte skulle kunna komma hem på ett par dagar. På grund av oroligheterna posterades samtidigt två soldater vid deras hus som skydd.

Bente Lindøe, som är danska, arbetade som flygvärdinna i SAS när de två träffade varandra och hon och sonen Trond hade precis flyttat ned till Taizz. Att Jacob försvann ett tag bekymrade henne just då inte så mycket och när Jacob blev borta längre än väntat fick hon beskedet att han hade fullt upp "med att flyga fångar".

I samband med tillfångatagandet av Gustafsson och Lindøe försvann alla papper de hade i flygplanet, inklusive pass och loggböcker. Lindøe brukade emellertid föra in uppgifter om flygningar och annat i en liten dagbok i behändigt format, för att sen ha som underlag för sin flygdagbok. Det var en röd anteckningsbok köpt i England som hade titeln "The Aeroplane Diary" tryckt på framsidan. Eftersom den låg i hans jackficka hittades den aldrig av dem som tog de båda flygarna till fånga och tack vare det kan vi nu få reda på mer i detalj vad som hände under de dagar som fångenskapen varade.

Onsdagen den 3 oktober sätter man kurs mot Sada och flygningen tar 50 minuter. Då DC-3:an YE-ABC med Lindøe och Gustafsson i cockpit landar möts planet av skottsalvor och när de öppnar flygplansdörren blir de soldater som först kliver ut nedskjutna!

Jacob Lindøe i cockpit på DC-3 YE-AAS "Brash". (Bente Lindøe)

Därefter hämtas de andra ut ur flygplanet, som nu är genomborrat av skotthål, för att tas till fånga av rojalisterna och spärras in. Fy faen, vilken mottagning!, skriver Lindøe i sin dagbok.

Redan nästa dag bombas staden av egyptiskt flyg och DC-3:an blir allvarligt skadad. Detta är intressant i sig, eftersom ingen av de beskrivningar av kuppen som kunnat uppbådas anger att egyptiskt flyg redan den 4 oktober, det vill säga en dag innan de första egyptiska trupperna anlände, skulle ha varit i aktivitet över Jemen. Lindøes anteckningar är emellertid entydiga och han var också kapabel att känna igen de flygplanstyper som användes.

På fredagen väntar man nya anfall, både från luften och från marktrupper. Trots de dramatiska händelser som utspelas runtomkring är mat och förplägnad ännu så länge bra. Gustafsson och Lindøe sitter i sitt fängelse och diskuterar sina framtidsutsikter med varandra. De fattar ett beslut: De ska låta skägget växta tills de är tillbaka hemma i Taizz!

Dagen därpå flyttas de båda fångarna upp i bergen utanför stan, troligen på grund av risken för bombningar. Det är långt att gå och de skor som Lindøe skaffat i Etiopien får sig en hård omgång. Han är själv i fin form, men Gustafsson har blivit sjuk och får snart feber. De får inget att äta på hela dagen och Lindøe skriver: Ingen mat. Nu är det helt säkert att väskorna har gått förlorade. Dagarna blir långa utan något att läsa. Han menar det knappast på allvar, men skriver att han och Gustafsson faktiskt ser fram emot bombplanens ankomst, som omväxling.

På söndagen förs fångarna tillbaka hela den långa vägen till Sada. Nya förhör vidtar och behandlingen av dem har nu blivit betydligt hårdare än de första dagarna. Lindøe antecknar: Tveksamt om våra medfångar lever. Utanför hörs häftig skottväxling och natten blir orolig: Vid två olika tillfällen slår en kula in i väggen på byggnaden där de hålls fångna.

Måndag den 8 oktober är Gustafsson lite bättre, men man plågas svårt av ohyra. Det finns fler vakter utanför än tidigare. Ett nytt bombangrepp orsakar stora skador i staden och Lindøe börjar tappa modet: Stan är död och i morgon blir vi väl överlämnade till vårt eget öde.

När de båda nästa dag sitter inlåsta och väntar på ytterligare ett bombanfall känner de sig som fångade i en råttfälla. Hela stan verkar ha blivit evakuerad. Så vitt de kan se finns bara de två och tio stycken askarivakter kvar.

Det väntade anfallet kommer till sist och genomförs med både stora och små jetplan. Gustafsson räknar till totalt 38 bomber och Lindøe skriver i sin bok: En djävlig situation. Staden ska utplånas. Om vi går utanför murarna blir vi skjutna av kabylerna. Vi tar chansen inomhus. Väntar. Gustafsson försöker vara optimistisk och säger att han tror att de kommer att vara hemma på lördag. "Jag tippar om tre veckor", kontrar Lindøe med, och tillägger: "Inshallah". Det blir inget mer bombanfall den dan. Inga gåvor från Nasser idag, antecknar Lindøe.

På torsdagen kommer order om att fångarna nästa dag på nytt ska föras upp i bergen. Vad kommer att ske i morgon? frågar sig Lindøe. De båda har nu börjat bli ganska oroliga över hur det ska gå för dem: Vi har två gånger blivit räddade från en säker död. Han räknar med att de kanske har en chans om de lyckas överleva nästa dag.

Den dagens första bombanfall kommer klockan 9.20 på morgonen. Det är jetjaktplan av typ MiG-15 som fäller ett tjugotal bomber som dock verkar ha relativt liten verkan. Ett nytt anfall väntas på eftermiddagen.

Staden dör, skriver Lindøe på nytt i sin anteckningsbok. Flygplanen kommer klockan 16.40 och en av bomberna faller bara några få meter från det hus där fångarna sitter inlåsta. Den vänlige uppassare som kommer med mat till dem berättar senare att han mist sin gamla döva, blinda och lama mor när hans hus blev träffat. Resten av sin familj har han nu utomhus.

Det blir ingen ny bergstur och efter modigt övervägande bestämmer Gustafsson och Lindøe att man inte heller ska be om förflyttning till stadens fort. Det är visserligen kraftigare byggt än det hus de sitter fängslade i, men Gustafsson säger vad båda tänker: "Man vill väl hellre dö i frisk luft än bli levande begravd". De resonerar om eventuella möjligheter att försöka fly. "Omöjligt", säger Lindøe, "Kabylerna tar oss med en gång". De får veta att Sanaas radio sagt att de kommer att anfalla Sada med tio flygplan. "Om det är sant är vi chanslösa!" De har redan upplevt vad bara några få bombplan kan åstadkomma.

Klockan kvart över fem på lördagsmorgonen rasslar det i låset på dörren och nu ska man upp i bergen igen. Man kommer iväg i niotiden och vid det laget är det allmänt känt att Sanaa-trupper är på väg mot Sada. Gustafsson och Lindøe är fortfarande fångar och får inte lämna staden, men av en händelse råkar de stöta på prins Hussein. Han pratar om att de ska friges och lovar att ordna med åsnor att rida på. De ska till en ort som heter Neiran när och om de väl blir frisläppta. Därifrån kan vi flyga till Aden och därmed är vi snart i Taizz! skriver Lindøe optimistiskt.

På söndagen blir de hämtade till fortet och får veta att de ska stanna där tills Sanaa-trupperna kommer. De blir nu plötsligt uppassade "som prinsar". Enligt uppgift ska en helikopter komma för att hämta dem nästa dag.

När Sanaa-trupperna till slut anländer blir det återigen dramatik: Vid sextiden på kvällen landar en bomb bara 50 meter bort. Fönster, dörrar och tak rasar ned, men Gustafsson och Lindøe undgår att skadas.

Nu släpps de båda flygarna fria och de beger sig genast ut till flygplatsen för att bli evakuerade. Till deras stora besvikelse dyker inget flygplan upp och efter två timmars fruktlös väntan måste de åter tillbaka till stan. Gustafsson är sjuk och har fått dysenteri. Lindøe hade redan ett par dagar tidigare antecknat: Gus ser förfärligt dålig ut på kroppen.

På tisdagen säger de ännu en gång farväl på gästhuset där de övernattat. Hoppas innerligt att helikoptern kommer idag! skriver Lindøe. Det visar sig emellertid att ryssarna, som sköter helikoptrarna, fortfarande vägrar att flyga till Sada och Gustafsson och Lindøe tvingas konstatera att de måste vänta minst en dag till på att få komma hem. De kan nu fördriva tiden med att inspektera den sönderskjutna DC-3:an YE-ABC och kan konstatera att den ser bättre ut än väntat - trots att den bombats av egyptiskt flyg. Den går dock inte att flyga men kommer senare att repareras och tas i tjänst igen.

Så kommer en ny dag och mer väntan. Man får höra att 30 personer har avrättats. Det blir fler innan solen går ned, skriver Lindøe. Det är många man skulle ha lust att be förbön för - men det vore meningslöst. Halv tolv skickar han ett telegram till Yemen Airlines i Taizz: "Startar med bil till Sanaa kl 11.45". Han och Gustafsson räknar med att resan till Sanaa ska ta fyra timmar. Gustafsson är inte i så bra skick och skulle behöva tas omhand av läkare snarast. Först torsdag den 18 oktober kom de iväg.

Enligt vad Gustafsson senare berättade skulle de efter några dagar i fångenskap ha ställts inför en exekutionspluton. Endast tack vare sin goda kännedom om förhållandena i Jemen lyckades han rädda sig och Lindøe "i sista stund". Han behärskade arabiska och hade bett att få diktera ett brev till al-Badr. När rebellerna förstod att han var god vän med deras ledare skulle de ha låtit honom och Lindøe slippa undan med blotta förskräckelsen.

Bente Lindøe intygar att detta är sant. Gustafsson och Lindøe berättade för henne att de i ett par omgångar hade ställts upp framför en mur och varje gång hade någon av medfångarna blivit skjuten. Det hade diskuterats om också "de två vita" skulle skjutas och bekantskapen med al-Badr var faktiskt det som räddade dem.

När rojalisterna evakuerade Sada lämnade de alltså kvar Gustafsson och Lindøe. De väntade därefter i den folktomma staden på de republikanska truppernas ankomst och efter en strapatsrik 16-milafärd nådde de sedan Sanaa. De hade huvudsakligen förflyttat sig till fots och på åsneryggen, endast bitvis med bil, och var helt utmattade vid framkomsten. De flögs sedan från Sanaa till Taizz för att vila ut i diplomatcentret där.

Fotot överst på sidan visar hur Gustafsson och Lindøe såg ut när de kom tillbaka från sitt äventyr i Sada. Båda är tydligt märkta av sina upplevelser och Gustafsson ser faktiskt ut som en skugga av sitt forna jag. De har, precis som de lovat varandra, låtit skägget växa. Lindøes ögon ser insjunkna och allvarliga ut under de buskiga ögonbrynen och håret är i oordning. Gustafsson står med en cigarett i nypan, mager och eländig. Han verkar ha åldras flera år och av den tidigare, tuffa Bogart-utstrålningen finns inte mycket kvar.

Arikeln är ett utdrag ur denna bok.
Läs mer om den och om hur du kan skaffa ett exemplar här! .