|
Görings svenska ambulansplan
© Lennart Andersson 2015 |
 |
| Hermann Göring har anlänt till Stockholm med ett flygplan från Deutsche Lufthansa, som han efter nazisternas maktövertagande kunde rekvirera för sina privata resor. |
Svenske flygattachén i Berlin, överste Harald Enell, kallades i mitten av december 1938 till Hermann Göring, som i tyska tidningar hade läst om ett förolyckat svenskt ambulansplan. Det hade under en ambulansflygning i oktober 1938 hade havererat i Söderfors utanför Dorotea, varvid samtliga fem ombord hade omkommit.
Göring hänvisade till sina stora sympatier för sin första hustrus hemland och ville som gåva till Svenska Röda Korset överlämna ett nytt tysktillverkat ambulansplan av typ Junkers Ju 53/3m. Han frågade Enell hur en sådan gåva skulle uppfattas i Sverige. Enell var nu i en besvärlig sits. Han hade fått en direkt fråga som han inte kunde svara sanningsenligt på. Att berätta som det var, att en sådan gåva var högst oönskad, var omöjligt. På något sätt lyckades han undvika att svara och bad att få återkomma.
Envoyén i Berlin Arvid Richert fick rapport om erbjudandet och höll med om att det "i nuvarande läge måste inge betänkligheter" att ta emot gåvan. Å andra sidan skulle ett avböjande av Göring uppfattas som ovänligt, "nästan som ett slag i ansiktet", som han skrev hem till Eric Boheman på utrikesdepartementet i Stockholm.
|
 |
| En Junkers Ju 52/3m utrustad som ambulans. Det var ett sådant flygplan som Göring ville skänka till Sverige 1938. |
Han hade dock en idé och föreslog att han skulle få tillstånd att rädda Sverige ut situationen med en ren lögn. Han skulle säga att svenske kungen för någon tid sedan beslutat att tilldela Göring Storkorset av Svärdsorden med kedja, en eftertraktad utmärkelse. Att den inte redan hade delats ut, skulle man säga, berodde på att Gustaf V själv ville överlämna den under ett uppehåll i Berlin i samband med den sedvanliga resan till Rivieran i början av året. Richert skulle då kunna be Göring att avstå från flygplansgåvan, eftersom att det annars kunde se ut som om det fanns ett samband mellan utmärkelsen och gåvan. "Detta är som sagt den enda lösning jag kan se på det nog så delikata spörsmålet, för den händelse man i Stockholm vill undvika gåvan", konstaterade Richert.
I Stockholm ansåg man först att det föreföll "tämligen enkelt" att tacka Göring och förklara för honom att ett nytt ambulansplan redan var under anskaffning, men man ändrade sig snart och beslöt sig för att genomföra Richerts förslag. Prins Carl, som var ordförande i Svenska Röda Korset, fick i uppdrag att skriva ett brev till Göring "på finare papper", där han tackade ödmjukast för erbjudandet och meddelade att det förstörda flygplanet visserligen inte tillhörde Röda Korset, utan svenska staten. Staten var redan igång med att skaffa ett nytt flygplan och Svenska Röda Korset hade dessutom medel till ytterligare ett flygplan.
Richert bad om möte med Göring den 7 januari 1939, men fick vänta i tio dagar innan han togs emot. Göring hälsade mycket kallt och opersonligt, tog emot prins Carls brev och regeringens tack, som han läste och lade åt sidan utan reaktion. Beskedet att han skulle uppsöka svenska beskickningen för att där få motta Storkorset av Svärdsorden med kedja av konung Gustaf V själv verkade inte heller ha någon effekt: "Hans reaktion var knappast märkbar, han föreföll ett ögonblick något konsternerad, men tog genast fram sin almanacka för att bestämma en tid".
Från annat håll visste Richert att Göring hade blivit ytterst upprörd när han inte fick fullfölja sin spontana gåva. När Göring till sist började tala sa han att han kände till stämningarna i Sverige och förstod att det skulle vara svårt för regeringen att ta emot gåvan. Han trodde att om planet skänkts av något annat land så skulle det ha tagits emot med pukor och trumpeter, vilket Richert naturligtvis bestred. Flygplanet i fråga hade redan börjat göras i ordning, men det kunde lätt få annan användning.
|
 |
| Gustaf V överlämnade i början av 1939, under ett uppehåll i Berlin i samband med den sedvanliga resan till Rivieran, den svenska orden som Göring fick som plåster på såren för det misslyckade försöket att skänka ett ambulansflygplan till Sverige. Till vänster svenske prinsen Gustaf Adolf. |
Enligt dagboksanteckningar förda av Erhard Milch, en av de högsta cheferna inom Riksluftfartsministeriet, verkar Göring redan i oktober ha givit order om att en Junkers Ju 52/3m skulle färdigställas som ambulansplan för Sverige. Faktum är att Junkersfabriken samma månad lämnade ett preliminärt försäljningsanbud på ett sådant flygplan, vilket skickades det via den svenske flygvapenofficeren Björn Bjuggren, som nyligen hade besökt fabriken i Dessau.
Snart hade Göring fått igång sin svada och han passade nu på att berätta för Richert att Führern alltmer började uppfatta Sverige som ett land som var fientligt inställt till Tyskland. Det lyckades Göring inte alltid säga emot, trots att han försökte. Han ogillade skarpt att pressen i Sverige fick svartmåla Tyskland. Richert beklagade och framhöll att regeringen faktiskt hade ingripit och försökt övertala pressen till "moderation och behärskning". Dock hade "judeexcesserna" i november, alltså händelserna under den så kallade Kristallnatten, gjort mycken skada när det gällde den svenska synen på Tyskland. Göring svarade att Sverige inte hade med detta att göra, men beklagade de "överdrifter" som förekommit.
Han sa vidare att det inte fanns någon tysk "som över huvud taget kunde tänka sig möjligheten av ett krig med Sverige. Men om förhållandena ej ändrades till det bättre, så kunde det i längden ej undgås att reaktioner toge sig uttryck".
Det som börjat som ett erbjudande om en gåva avslutades alltså med ett förtäckt hot om sanktioner för att gåvan inte tagits emot, till och med krig mot Sverige hade nämnts, om än i förbigående.
Lite mer än ett år senare sände den svenske flygattachén Enell en åttasidig rapport hem till Stockholm, där han gjorde en bedömning av vad som skulle hända om Tyskland gick till angrepp mot Sverige med hjälp av sitt flygvapen. Han började med att konstatera att Sveriges känsligaste områden låg inom nära räckhåll för tyskt hot från luften. Även om Tyskland avdelade endast en mindre del av sina resurser för ett anfall mot Sverige skulle det svenska flygvapnet vara mycket underlägset. Hans slutsats var: "Utsikterna för Sverige i närvarande stund att förhindra en mot oss riktad tysk luftkrigsföring är inga [sic!]. Utsikterna för närvarande att störande inverka på detta luftkrig till mildrande av dess förödande verkan bedömes icke heller som stora."
|
 |
Tyskvänliga Aftonbladet visste den 18 februari 1939 att berätta att "Göring skänkte ambulansplan värt halv miljon. Men regeringen tackade nej!". Dagen därpå följde tidningen upp med frågor som "Får ej svenska liv räddas med planet 'Carin Göring'?" och "Är Sverige ett land som vadar i ambulansplan?". I kommunistiska Ny Dag var man i stället kritisk till att Sverige skulle ta emot presenter från Hermann Göring och även mot att svärdsorden skulle hängas "bland den övriga julgransgrannlåten på hans breda bröst". Flygförvaltningen meddelade att ett amerikanskt ambulansplan var det enda som var lämpligt för tjänst i Norrland. Med tanke på kravet att det skulle kunna landa på is fick det inte vara tyngre än 3,5 ton och Junkers Ju 52/3m vägde omkring 10 ton. En skrivelse hade avgått den 30 december 1938 med förslag om inköp av en Beechcraft Model 18, som fullt utrustad kostade 560 000 kronor.
I riksdagens andra kammare besvarades den 1 mars 1939 en interpellation av bondeförbundaren Wallén riktad till statsminister Per Albin Hansson, rörande anskaffning av ambulansplan. Wallén blev uppmärksammad för ett anförande i riksdagen där han bland annat yttrade: "Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag idag är antisemit" och han ansåg inte heller att "den asiatiska folkstammen" passade ihop med den "hyggliga svenska folkstammen". Nu ville han veta av vilka skäl Görings erbjudande hade avvisats.
Stockholms-Tidningen skrev följande dag att det var skönt att från statsministern höra att det inte hade legat några politiska skäl bakom besluten. Samtidigt rapporterade bland annat schweiziska Der Bund i Bern om "Spänning i de tysk-svenska förbindelserna". Riksdagsdebatten i Stockholm beskrevs som dramatisk, med "utomordentligt häftiga angrepp" på Tyskland och nu trodde man att tyska motåtgärder väntade.
Så blev det emellertid inte, utan stormen ebbade ut. Det var större händelser på gång och Göring fick antagligen annat att ägna sin tid åt. Sex månader senare gick Tyskland med det av Göring ledda Luftwaffe i spetsen till angrepp på Polen och därmed inleddes andra världskriget. Görings ambulansplan fick annan användning.
|
|
|
|
