Index

Gamla flygplan som skjutmål © Lennart Andersson

J 1 Phönixjagare nr 365 uppvisar åtskilliga splitterträffar och en vingstötta har skjutits av. Bilden visar tydligt flygplanets tre-tonskamouflage. Upphöjningarna på övervingen är extratankar,
I början av trettiotalet användes uttjänta flygplan som mål vid de skjutförsök med luftvärnskanoner och ammunition som Bofors genomförde på sitt skjutfält. En sorglig historia för den som tycker att gamla flygplan ska bevaras till eftervärlden. I oktober 1930 skickade Bofors en skrivelse till dåvarande flygstyrelsen, alltså flygvapnets högsta ledning och föregångare till både flygstaben och flygförvaltningen. Bolaget meddelade att man gärna ville ta över vingarna från ett havererat metallflygplan. De skulle användas som mål vid skjutprov med luftvärnsammunition. Flygplanet i fråga var Trp 1 nr 3, en flygambulans av typ Junkers F 13. Denna maskin hade havererat den 13 april 1930, bara ett år efter leverans till flygvapnet, och kasserades formellt den 2 juli 1931. Vingarna var relativt hela efter haveriet, åtminstone den ena, och de skickades nu alltså till Bofors för att tjäna som skjutmål. I december återkom Bofors med rapport och bilder från den provskjutning med 40 mm spårljusspränggranater, som hade ägt rum den 10 december. Bilderna visar tydligt en vinge från en Junkers F 13 med övermålad svensk nationalitetsbeteckning och även om så inte anges, är det uppenbart att det är en vinge från ambulansplanet det handlar om. I april året därpå begärde Bofors att få överta fler kasserade flygplan för skjutförsök och flygstyrelsens tekniska byrå föreslog att en J 1 från Stabens flygavdelning på Barkarby och två S 1-plan från F 4 på Frösön skulle överlämnas. Det rörde sig om J 1 Phönixjagaren nr 365 och S 1-planen nr 44 och 49. Alla tre kasserades i maj 1931 och det blev J 1-planet nr 365 och S 1 nr 44 som kom att sändas till Bofors.

Sönderskjuten vinge från ambulansplanet Trp 1 nr 3 (Junkers F 13), Bofors, december 1930. Vingen har beskjutits från andra hållet. Observera det övermålade kronmärket.
Flygstyrelsen ställde som villkor för leveransen av målflygplan dels att flygvapnets personal skulle få delta i försöken, dels att man skulle få ta del av försöksrapporten. Man ville från flygvapnets sida också bidra med sex 12 kg och sex 25 kg sprängbomber, eftersom man gärna ville ha uppgifter om bombernas verkan mot uppställda flygplan på marken. J 1 nr 365 och S 1 nr 44 kom till användning som mål vid de spräng- och skjutförsök som ägde rum i Bofors den 3-4 juni 1931. Flygplanen "pepprades" med 7,5 cm spränggranat m/25, 10,5 och 12 cm spränggranater och spårljusgranater skjutna med 40 mm tubkanon monterad i 10,5 cm haubits m/10. Tubkanon kallades ett eldrör av mindre kaliber, som skruvats in och centreras i eldröret på en grovkalibrig kanon, så att man kan övningsskjuta med billigare ammunition. Vidare sprängdes de ovan nämnda bomberna i närheten av flygplanen för att se vilka skador det blev. Mellan varje provskjutning lagades och övermålades de hål och skador som uppstod. Den 22 juni 1931 begärde Bofors att få ytterligare ett kasserat flygplan för den provskjutning med spårljusammunition som skulle genomföras den 3 juli. Från F 3 sändes ett par gamla flygplansvingar och S 1 nr 47 som kasserats den 10 juni. För skrotvärdet och transporten av flygplanet fick Bofors betala 25 kr. Enligt programmet för proven skulle man skjuta med 20, 25 och 40 mm spårljusspränggranater mot två flygplan och två flygplansvingar. I augusti 1931 bad Bofors att få disponera ytterligare flygplan för planerade skjutförsök och i januari 1932 skickades två Ö 4 Dront till Bofors skjutfält i Valåsen. Det var flygplan nr 526 (egentligen 626) och 6126, som båda hade använts vid Stabens flygavdelning och som kasserades den 8 januari. Dessa maskiner kom till användning som mål i samband med uppvisningsskjutningar den 21 mars 1932 och de vapen som då användes var 20 mm Madsen automatkanon, 40 mm tubkanon i 10,5 cm haubits m/10 och 7,9 mm maskingevär.

Resterna av J 1 nr 365 efter beskjutning i juni 1931.
Som mål användes vid detta tillfälle även en vinge från en Junkers F 13. Det är möjligt att det rörde sig om samma flygplan som Bofors fick 1930, men det kan också ha varit en vinge från ett annat plan. Bofors hade nämligen nära kontakter med Junkers och det svenska dotterbolaget AB Flygindustri i Limhamn. Den 26 september 1931 beslöts att Trp 1 nr 2, som föreslagits till kassering av F 4, skulle skickas till Limhamn. Så skedde månaden därpå, varför en vinge från detta flygplan skulle ha kunnat vara i Bofors i god tid före mars 1932. Flygplanet i fråga kasserades dock formellt först senare. Junkersvingen blev, anmärkningsvärt nog, efter skjutningen reparerad av två montörer från Flygindustri, varefter den skickades till Junkers i Dessau och kontrollerades av tyska DVL så att den återigen var luftvärdig! Sannolikt var det Junkers som hade intresse av att se hur deras flygplan skulle klara beskjutning och hur snabbt de kunde repareras. Deltagarna i försöket i mars 1932 var för övrigt en blandad och internationell skara. Det rörde sig om personal från flygvapnet, artilleristaben, marinförvaltningen och kustflottan, från Finland, Grekland, Holland, Schweiz, Turkiet och Ungern, samt från Junkers i Tyskland. Ett annat exempel på användning av flygplan som mål är ett skjutförsök, denna gång med 8 mm luftvärnskulspruta m/14-19, som genomfördes i juni 1932. Även då sköt man på Ö 4 nr 526 och en vinge från ett Junkersflygplan, sannolikt F 13. Målen förbrukades allteftersom och i september samma år skickades ytterligare en kasserad S 1-maskin, nr 3663 från F 3, till skjutfältet i Valåsen. Mellan 6 och 9 februari 1933 ägde en stor demonstrations- och försöksskjutning rum i Bofors med närstridsammunition och automatkanoner. Bofors var under denna period nära lierade med Krupp i Tyskland och hade ett livligt utbyte av personal, försöksresultat och konstruktionsunderlag med den tyska firman. Fyra typer av kulsprutor, fem typer av kanoner, en typ av tubkanon och en 40 mm automatkanon (m/31) användes vid skjutningarna och de mål man sköt på var: LVG C VI S-AABK, S 1 nr 3663, vinge från J 7 Bulldog, vinge, mörkgrå, kronmärke, troligen från ett Hansaflygplan, del av större Junkersvinge, del av mindre Junkersvinge, bakkropp från Junkers K 47 och bakkropp Junkers F 13.

Det var alltså en rejäl samling flygplan och delar man samlat ihop för att skjuta sönder denna gång. Den civilregistrerade LVG C VI-maskinen hade en lång historia och var ursprungligen byggd som tvåsitsigt spaningsplan för det tyska arméflyget under första världskriget. Efter kriget övertogs flygplanet av flygbolaget Deutsche Luft Reederei, som sålde det vidare till Svenska Lufttrafikaktiebolaget (SLA). Det köptes sedan av en privatperson, men efter kort tid sålde han det vidare till Marinens flygväsende där det användes i flygutbildningen. Sedan det kasserats av marinen 1924 blev det civilregistrerat som S-AXAA, men fick 1927 ny registrering, S-AABK med AB Aerotransport som ägare. Avregistrering skedde i maj 1928 och tydligen hade flygplanet funnits kvar ända till 1933 - för att då möta sitt slutliga öde som skjutmål.

Två montörer från AB Flygindustri reparerade den vinge från Junkers F 13 som sköts sönder i mars 1932 för att man skulle kunna se hur lång tid det tog att få den luftvärdig på nytt. Den skickades sedan till Tyskland för kontroll.
Helt säkert har många andra gamla flygplan använts som skjutmål genom tiderna, både i Bofors och på andra ställen. Kanske finns det fortfarande rester av dem kvar någonstans?